Dessa filmer kom till på ett tämligen slumpmässigt sätt i samband med att jag gick grundläggande psykoterapiutbildning i kognitiv beteendeterapi 2008-2010. När jag skulle pröva om min dator och lånade mikrofon dög till att – i enlighet med utbildningen krav – spela in sessionerna, möblerade jag mitt vardagsrum så som är brukligt vid psykoterapi. Jag spelade därefter in ett par repliker i den ena stolen och svarade sedan när jag satt i den andra.
Jag fick sedan för mig att improvisera en dialog, och lät “patienten” vara tämligen aggressiv och missnöjd för att scenen skulle bli kort (länk till första råfilmen). Sedan försökte jag klippa ihop scenen genom att hoppa mellan de olika bilderna. Det blev dock inte så lyckat, och nästa stora steg var upptäckten att det faktiskt gick att ha både mig som psykoterapeut och som patient samtidigt i bild, genom att utnyttja en av de tillgängliga teknikerna för filmklipp. Resultatet blev “Trotset” som jag tyckte var så pass intressant att jag ville göra fler filmer av samma slag.
Jag beslutade mig snart för att ha kavaj och glasögon som psykoterapeut till skillnad från den mer avklädda patienten, och snart hade jag samlat ihop sex filmer (länk till tredje något rensade råfilmen). Då jag visade dem för några vänner, skrattade de gott åt dessa och uppmanade mig att lägga ut dem på YouTube. Eftersom jag då var verksam psykolog i psykiatrin tvekade jag emellertid inför denna möjlighet, då någon patient skulle kunna uppleva sig parodierad eller tycka att jag förlöjligar psykisk sjukdom.
Detta föranledde ett brev till Psykologförbundets etikrådan som “tog min fråga på allvar” och enligt dess dåvarande ordförande ägnade en kvart åt ärendet. De kunde dock inte svarar “vare sig bu eller bä”, men pekade på samma komplikationer som jag själv hade uppmärksammat.
Likafullt fortsatte jag att spela in nya scener och lät den tolvte och sista scenen knyta samman säcken genom något slags mystisk förening av psykoterapeut och patient med hjälp av low-tech trickfilmning (som för övrigt krävde en del arbete och tålamod). Slutligen spelade jag in korta bluesinspirerade signaturer till var och en av scenerna samt skrev för- och eftertexter i enlighet med vad som är brukligt i filmer. Resultatet premiärvisades 2013 för några vänner och personal från företaget som anordnat min psykoterapiutbildning. Nu kan även ni ta del av resultatet här, vilket känns oproblematiskt, eftersom jag med största sannolikhet aldrig kommer att arbeta som psykoterapeut igen.